INNEHÅLL

1 INLEDNING
1:1 Introduktion
1:2 Syfte och frågeställningar
1:3 Metod, material och avgränsningar
1:4 Disposition

2 ANALYS
2:1 Bakgrund
2:1:1 Vad är självskadebeteende?
2:1:2 Hur vanligt är självskadebeteende?
2:2 Teorier kring självskadebeteende
2:2:1 Genusförståelse
2:2:2 Bakomliggande faktorer
2:2:2:1 Trauma
2:2:2:2 Kroppsuppfattning
2:2:2:3 Emotionell försummelse
2:2:2:4 Inre fragmentering
2:2:2:5 Aggressivitet
2:2:2:6 Smitta och andra aspekter
2:3 Självskadebeteende och genus
2:3:1 Våld och trauma
2:3:2 Kropp och symbolik
2:3:3 Aggressivitet och affektregulation
2:3:4 Smitta och identitet
2:3:5 Samhälle och själv

3 DISKUSSION
3:1 Sammanfattning
3:2 En heterogen grupp?
3:3 Hur har det blivit så här?
3:4 Några avslutande ord

4 KÄLLFÖRTECKNING
4:1 Litteraturlista
4:2 Övriga källor

1 INLEDNING


1:1 Introduktion
När jag gick i gymnasiet var det många tjejer i min närhet som mådde dåligt. Som jag upplevde det var det snarare vanligt än ovanligt att tjejerna runt omkring mig på ett eller annat sätt skadade sig själva. Flera av mina vänner berättade vid olika tillfällen om hur de skurit sig så illa i armarna att de varit tvungna att uppsöka sjukvård och när de väl suttit på akuten med uppfläkta handleder bemötts närmast otrevligt. Det verkade helt enkelt inte finnas någon förståelse för varför de skadat sig själva. De blev omplåstrade och hemskickade utan någon uppföljning.
På senare tid har många tidningsartiklar och vetenskapliga texter nämnt att unga tjejer i allt högre grad skadar sig själva. Jag är intresserad av att ta reda på vad det är som driver dem till det. I den här B-uppsatsen vill jag sätta in generella teorier kring unga tjejers självskadebeteende i ett genusperspektiv. Utredning på utredning visar att det till allra största delen är unga tjejer som ägnar sig åt ett självskadande beteende, samtidigt som ingen förklaring eller förståelse för varför det ser ut så erbjuds. Jag vill undersöka hur man kan förstå självskadebeteende som ett uttryck kopplat till den position och plats som unga tjejer idag ges i genussystemet.


1:2 Syfte och frågeställningar
Mitt syfte med den här B-uppsatsen är att undersöka eventuell förekomst av genusförståelse i teorier som tar upp unga tjejers självskadebeteende, samt att utifrån en feministisk konstruktivistisk ståndpunkt analysera dessa teorier.
Jag vill göra ett försök att förstå självskadebeteende som ett symptom på att när unga tjejer inlemmas i genusstrukturer verkar det på ett sätt som är destruktivt och skadligt för dem. Min ambition är att bättre kunna förstå varför det i så stor utsträckning är just de unga tjejerna som skadar sig själva.
Jag kommer utgå från följande frågeställningar:
- Finns det någon genusförståelse i teorier om unga flickors självskadebeteende? Hur
ser den i så fall ut?
- Hur beskriver man bakomliggande faktorer för självskadebeteende i teorierna?
- Hur kan man se på självskadebeteende med en konstruktivistisk förståelse av
genus?

1:3 Metod, material och avgränsningar
Mina huvudkällor kommer att vara Socialstyrelsens skrivelse Flickor som skadar sig själva; en kartläggning av problemets omfattning och karaktär (2004), Margareta Samuelssons artikel ”Självskadebeteende ett fenomen hos tonårsflickor” (2001) samt Hål i huden - flickor som skär sig av Per Wallroth och Susanna Åkerlund (2002). Jag kommer också att referera till andra vetenskapliga texter, och i vissa fall tidningsartiklar och Internetmaterial som kan kopplas till självskadebeteende.
Jag kommer att analysera teorier kring självskadebeteende från mina tre huvudkällor med stöd i Fanny Ambjörnssons, Yvonne Hirdmans och Judith Butlers teorier om hur genus konstrueras. Vad gäller unga tjejers sätt att förhålla sig till genusskapande under adolescensen kommer jag att stödja mig på den amerikanska psykoterapeuten Mary Piphers bok Rädda Ofelia (1994). Jag kommer också att använda mig av Anja Hirdman, Cecilia Åse och Nina Björk med flera. Jag kommer att utgå från en feministisk konstruktivistisk ståndpunkt i min analys av teoribildningen kring unga kvinnors självdestruktiva beteenden. Genus förstår jag som kulturella tolkningar av biologiskt kön vilka är oseparerbara från det faktiska biologiska könet då våra föreställningar om kvinnor och män (genus) föregår vår syn på de könade kropparna. Jag ser genus som ett något man ständigt blir och gör då ingen essens av kvinnlighet eller manlighet står att finna. Således blir kvinnligheten är en ständig process av görande.
Uppsatsen kommer att undersöka teorierna kring det som kallas självskadebeteende
/self-mutilation. Alla andra former av självdestruktivitet lämnar jag därhän. Fokus kommer att ligga på tjejer mellan 13 och 18, då denna avgränsning för målgruppen är vanligast i mina huvudkällor, även om vissa av de undersökningar jag refererar till har andra avgränsningar för när man räknas som 'ung kvinna'. Unga mäns självskadebeteenden kommer inte att tas upp i den här uppsatsen då jag utgår ifrån att deras handlingar sker utifrån andra förutsättningar och genusstrukturer.

1:4 Disposition
I uppsatsens andra kapitel kommer jag att ge en faktabakgrund till unga kvinnors självskadebeteende där jag går igenom definitioner och kännetecken på självskade- beteende samt ger en översikt på utbredningen av problemet. Därefter kommer jag att beskriva hur teorierna kring självskadebeteende ser ut när det gäller genusförståelse samt hur de bakomliggande faktorerna beskrivs. Jag kommer sedan att diskutera hur de bakomliggande faktorerna och självskadebeteende som helhet kan förstås ur ett genusperspektiv, med fokus på ”Våld och trauma”, ”Kropp och symbolik”, ”Aggressivitet och affektregulation”, ”Smitta och identitet” samt ”Samhälle och själv”. Kapitel tre består av en slutdiskussion där jag presenterar mina egna reflektioner och slutsatser.
2 ANALYS


2:1 Bakgrund
Nedan beskriver jag hur självskadebeteende definieras, vilka kännetecken som finns, samt hur vanligt självskadebeteende är bland unga tjejer.


2:1:1 Vad är självskadebeteende?
Armando Favazza, som gjort den mest omfattande studien av människor som skadar sig själva, definierar i sin bok Bodies under siege (1996) självskadebeteende som "avsiktlig förstörelse eller förändring av den egna kroppsvävnaden utan medveten självmordsavsikt" (Favazza 1996 s.xviii f). Det görs alltså en tydlig skillnad mellan skärande när det sker som en handling i ett självskadebeteende eller om det är ett självmordsförsök. Skillnaden beskrivs som att i det första fallet gäller en person som skär sig själv för att orka leva vidare medan personen i det andra fallet skär sig för att vilja dö. Favazza använder sig av en gradering av olika typer av självskadebeteende. Grovt självskadande består av mycket allvarliga våldshandlingar mot självet, exempelvis kastration. Stereotypt självskadande kan innefatta utdragning av tänder eller att bita sig själv. Måttligt/ytligt självskadande kan röra sig om skärande, brännande, rispande, stickande eller skrapande av huden. Själva handlingarna leder till hyfsat ytliga och lindriga skador som ofta inte i sig kräver sjukhusvård. (Wallroth & Åkerlund 2002, s.13) Det är den sista formen jag kommer att fokusera på här.
Man skiljer på episodiskt och repetitivt självskadebeteende. Det episodiska självskadebeteendet sker under en begränsad tidsrymd och utförs ett begränsat antal gånger. Det repetitiva självskadebeteendet utförs flera gånger under längre tidsrymder och tenderar till att utvecklas till individens normala sätt att hantera psykisk smärta. (Socialstyrelsen 2004 s.8)
Som gemensamma nämnare för självskadare kan nämnas att beteendet handlar om att omvandla inre psykisk smärta till yttre, att ha kontroll över sitt liv och sin kropp, samt att det ofta finns någon form av trauma, psykiskt eller fysiskt, med i bilden. Självskadande kan också fungera som utlopp för ångest och raseri. (Samuelsson 2001 s.450) I Socialstyrelsens skrivelse listas en rad karakteristiska för självskadebeteende: individen upplever återkommande misslyckanden med att stå emot egna impulser av att skada sig själv, individen har en ökad upplevelse av inre spänning omedelbart innan självskadan äger rum samt att individen har en känsla av välbefinnande eller lättnad i direkt anslutning till självskadehandlingen (Socialstyrelsen 2004 s.8).

2:1:2 Hur vanligt är självskadebeteende?
Många som skadar sig själva döljer sitt beteende för sin omgivning. Samhället har dessutom länge varit ouppmärksamt på att självskadebeteende existerar, så denna fråga är svår att besvara. Självskadarna kommer sällan till sjukvården med sina skador och BUP-klinikerna bidrar inte med någon statistik då de åtminstone fram till 2001 inte haft självskadebeteende som enskild rubrik. Att försöka ange hur många kvinnor i Sverige som har ett självskadande beteende är således svårt då mörkertalen är stora. Socialstyrelsen uppger dock den uppskattade siffran att av den allmänna populationen ägnar sig mellan två och fyra procent åt självskadebeteende. Man beskriver en CASE-studie då 6000 ungdomar i åldern 15-16 år i England tillfrågades om de försökt skada sig fysiskt genom att ta tabletter i överdos eller att exempelvis med avsikt skära sig eller hoppa från hög höjd. Elva procent av flickorna och tre procent av pojkarna sade sig ha skadat sig under det senaste året. Av dessa var det endast en bråkdel som sökt vård eller på annat sätt varit i kontakt med myndigheter i och med sin skada. I en liknande CASE-undersökning som genomfördes i Norge uppgav tio procent av flickorna och tre procent av pojkarna ha skadat sig själva under det senaste året. (Socialstyrelsen 2004 s.9) Av en enkätundersökning som Västra Götalandsregionen genomförde 1999 bland 6400 ungdomar i årskurserna 7-9 framgår att var tredje flicka i femtonårsåldern hade tankar på att skada sig själv (Samuelsson 2001 s.449).
Det går att urskilja (minst) två olika patientgrupper bland de unga tjejerna med självskadebeteende. De patienter som blir inlagda har ofta ett repetitivt mönster av självskador och är ganska svårt psykiskt störda, t.ex. har de ofta en borderlinediagnos . De ungdomar däremot som kommer till den öppna mottagningen är ungdomar med olika problem som hittat ett sätt att lätta på sitt inre tryck. (Samuelsson 2001 s.450)
Både Socialstyrelsen och Samuelsson menar också att det går att finna belägg för att självskadebeteende har ökat drastiskt de senaste tjugo åren (Samuelsson 2001 s.453, Socialstyrelsen 2004 s.6).

Självskadebeteende är alltså relativt vanligt, och flerdubbelt vanligare hos unga flickor än hos unga pojkar. Trots, eller kanske på grund av, att det tycks vara ett problem kopplat till kvinnligt genus har sjukvård, kommun, stat och media inte ägnat problemet någon uppmärksamhet tills ganska nyligen. I och med Socialstyrelsens skrivelse har problemet dock uppmärksammats en del, även om debatten hittills inte behandlat självskadebeteende ur ett genusperspektiv.
2:2 Teorier kring självskadebeteende


2:2:1 Genusförståelse
Jag kommer här att gå igenom förekomsten av genusförståelse för självskadebeteende som står att finna i mina huvudkällor. Dessa är Socialstyrelsens skrivelse Flickor som skadar sig själva; en kartläggning av problemets omfattning och karaktär, Margareta Samuelssons artikel ”Självskadebeteende ett fenomen hos tonårsflickor” samt Hål i huden - flickor som skär sig av Per Wallroth och Susanna Åkerlund. Jag har valt att använda mig av dessa källor då de täcker upp olika områden för förståelsen av självskadebeteende. Socialstyrelsens skrivelse är i första hand en fakta- och statistikrapport som redovisar läget i Sverige idag. Sannolikt kommer skrivelsen att få politisk betydelse. Hål i huden är den första svenska publicerade vetenskapliga studien gällande självskadebeteende. Studien är en psykologiexamensuppsats och presenterar därmed psykologiska teorier och praktiska förslag gällande terapibehandling av självskadande patienter. Margareta Samuelssons text är en artikel ur Socialmedicinsk Tidskrift som ger en litteraturgenomgång av existerande internationell forskning och en översikt av teorier som rör självskadebeteende.

Noteringen att självskadebeteende är något som i första hand unga flickor ägnar sig åt görs i samtliga texter. Texternas titlar utlovar att de ger förståelse för självskadebeteende ett fenomen hos unga tonårsflickor, flickor som skadar sig själva, flickor som skär sig. Trots att man i titlarna betonar vem detta beteende i första hand rör, är det i själva texterna glest med försök till förståelse för hur det kan komma sig att självskadebeteende tycks vara högst bundet till ett kvinnligt genus.
Samuelsson noterar att det vore intressant att undersöka varför självskadebeteende är vanligare hos flickor än hos pojkar, om det beror på "ett samhällsfenomen med gemensam kollektiv stress på flickrollen just nu med dålig självkänsla som följd." (Samuelsson 2001 s.450). Att genusstrukturer skapar skärande flickor är alltså inte något man utgår ifrån, utan något som måste undersökas vidare för att kunna visas. Samuelsson nämner också att kvinnor oftare än män har problem med att uttrycka sin ilska och aggressivitet gentemot andra. Hon menar att självskadandet hos dessa hämmade kvinnor kan tolkas som en säkerhetsventil, de tar ut sina aggressioner mot omvärlden på den egna kroppen (Samuelsson 2001 s.451). Hennes resonemang stannar dock där och inga vidare slutsatser dras. I övrigt handlar Samuelssons text om de självskadande individerna, och kön nämns inte mer. Utifrån texten kan inga generella slutsatser för kvinnor som grupp dras.
Socialstyrelsens skrivelse fokuserar till största delen på flickor, men även här är man noga med att inte dra några generella slutsatser eller se grupper utifrån kön som gemensam nämnare. Dock tas "genusperspektivet" upp i ett stycke. Där beskrivs i första hand pojkars självskador, och man slår fast att det finns anledning att tro att självskadebeteende framförallt är en företeelse bland flickor. Man noterar att pojkars självskadande sannolikt har en annan grund och betydelse. Man skriver även följande:

Det finns teorier om att självskador hos flickor hänger samman med en kvinnoroll i vår västerländska kultur som upplevs som förtryckande. Den lilla flickan växer upp med en bild av att livsvillkoren är likvärdiga för pojkar som för flickor. När hon kommer in i adolescensen, tvingas hon in i, eller att ta avstånd ifrån, en kvinnoroll som beskrivs som allt annat än jämbördig med mansrollen (Pipher, 1998). Det har inte varit möjligt att belysa denna aspekt i kartläggningen. (Socialstyrelsen 2004 s.23)

Även här finns alltså en ansats till en förståelse för självskadebeteende som genusbundet, men lämnas därhän som ett perspektiv av många.
Wallroth och Åkerlund tar upp att skärandet skulle kunna ses som ett uttryck för den traditionella, av samhället konstruerade, kvinnorollen när det gäller hur aggressivitet uttrycks. Denna konstruktivistiska syn överges dock då de talar om att en gemensam nämnare för de självskadande flickorna är att de har problem med "könsidentitetsutveckling". Då flickor inte har en positiv kvinnlig förebild i sin mor, och då "ens far inte bekräftar ens gryende kvinnlighet på ett adekvat sätt" leder detta, enligt Wallroth och Åkerlund, "till svårigheter med att acceptera sitt kön och trivas med att vara kvinna" (Wallroth & Åkerlund 2002 s.58). Här betonas alltså inte längre en konstruktivistisk syn på självskadebeteendets uppkomst. Självskadebeteendet tycks inte ses som genusbundet utan snarare som könsbundet. Om ens 'gryende kvinnlighet' inte kan få fullt utlopp är det direkt skadligt för individen. Skärandet ser Wallroth och Åkerlund som ett utslag av en initialt dåligt integrerad könsidentitet (Wallroth & Åkerlund 2002 s.59).

Generellt för dessa tre texter kan sägas att genusförståelse inte är genomgående i texterna, utan endast nämndes som ett av många möjliga perspektiv, ofta i förbigående.


2:2:2 Bakomliggande faktorer
I mina huvudkällor tas en mängd möjliga bakomliggande faktorer som kan generera självskadebeteende upp. Ett fåtal av dessa bakomliggande faktorer kopplas till genus i texterna men de flesta förklaras som psykologiska utlösare. Här går jag igenom synen på de huvudsakliga bakomliggande faktorerna som står att finna i mina huvudkällor. Vissa av mina källor tar upp ytterligare teorier om möjliga faktorer som kan ligga till grund för ett självskadebeteende. Överlag likar dock teorierna varandra till stor del och inga större avvikelser står att finna.


2:2:2:1 Trauma
I mina källor beskrivs en mängd olika orsaker till att en ung kvinna hamnar i ett självskadebeteende. Gruppen av självskadande tjejer beskrivs som heterogen, med individuella problembilder och orsaker. En gemensam nämnare är dock att man löper ökad risk att falla in i ett självskadebeteende om man upplevt trauma, antingen i barndomen eller senare. Trauma betyder sviter efter en händelse som är så ofattbar att den inte går att härbärgera psykiskt. Det kan röra sig om fysisk eller psykisk misshandel, övergrepp, kränkningar eller förluster. (Wallroth och Åkerlund 2002 s.33). Att skada sig själv kan då vara ett sätt att återuppleva och bearbeta traumat. Självskadebeteendet blir ett sätt att handskas med de känslor traumat framkallat. Reaktionen på exempelvis ett sexuellt övergrepp kan vara en klyvning mellan psyke och kropp, exempelvis kan det hända att den utsatta personen stänger av sina känslor under övergreppet. Detta blir ett försvar, att göra sig själv till en icke-person. För att bli en person igen kan självskadande vara ett sätt. (Wallroth och Åkerlund 2002 s.35). På så sätt kan traumat leda till en oförmåga att hantera känslomässiga reaktioner på andra sätt än att skada sig själv. Socialstyrelsens kartläggande enkätundersökning som beskriver självskadande flickor i Sverige som varit i kontakt med kommun eller slutenvården visar att många varit med om traumatiserande händelser. 54% av självskadarna uppger att de upplevt kränkningar. 27% hade varit med om sexuella övergrepp, 37% hade varit mobbade. Vad gäller misshandel hade 24% av självskadarna råkat ut för fysisk misshandel, siffran för psykisk misshandel var 33%. (Socialstyrelsen 2004 s.16)

2:2:2:2 Kroppsuppfattning
För tjejer med avsaknad av kroppskänsla, förakt för eller alienation från den egna kroppen kan självskadebeteendet vara en bestraffning gentemot självet och kroppen. Om de egna kroppsgränserna känns främmande hjälper skärandet till att markera var den egna kroppen börjar och slutar (Wallroth & Åkerlund 2002 s.31). Genom självskadande kontrolleras kroppen som ett uppvägande av en känsla av alienation från den egna kroppen och/eller en avskildhet från självet (Samuelsson 2001 s.452).

2:2:2:3 Emotionell försummelse
Problem inom familjen anses kunna leda till självskadebeteende. Sådant som mäns våld mot kvinnor i familjen, föräldraförlust, konflikt med föräldrar anges som möjliga utlösande orsaker. Samuelsson visar på en koppling mellan självskadebeteende och att ha varit utsatt för emotionell försummelse, som exempelvis övergivenhet i barndomen. Barndomens emotionella försummelse leder ofta till dålig självkänsla och värdelöshetskänslor. Självskadebeteendet kan då uttrycka en önskan om att bli uppmärksammad, omhändertagen och omplåstrad. (Samuelsson 2001 s.450)
2:2:2:4 Inre fragmentering
Självskadebeteende kan också ses som ett sätt att förkroppsliga en känsla av att inte hålla ihop själsligt. Skärandet blir en illustrering av den inre fragmenteringen, av ett själv som inte håller ihop. För att uppnå känslan av ett ihophållet själv kan den yttre smärtan för stunden avlösa den inre. (Wallroth & Åkerlund 2002 s.31). Genom att kontrollera kroppen ges känslan av kontroll över det inre och omgivningen. Man skulle kunna säga att självskadebeteende är en form av partiellt självmord. Det egna livet räddas genom att destruktiviteten riktas endast mot en kroppsdel. (Wallroth & Åkerlund 2002 s.22)

2:2:2:5 Aggressivitet
Självskadebeteende kan fungera som en säkerhetsventil för att uttrycka undertryckt ilska och aggressivitet. Istället för att ta ut ilskan på omvärlden riktas den mot den egna kroppen. Samuelsson beskriver hur kvinnor oftare än män undertrycker aggressivitet och ilska och därigenom får de ett behov av att på något sätt uttrycka dessa känslor. I självskadebeteendet riktas den ilska som inte kan riktas mot ett yttre objekt istället mot det egna självet (Wallroth & Åkerlund 2002 s.24). Att skada sig själv tycks vara en effektiv affektregulator, som temporärt lättar på det inre trycket och omvandlar smärtan inombords till yttre smärta. Självskadebeteende blir således en copingmekanism som fungerar spänningslösande och dövande av inre smärta. Beteendet kan lätt utvecklas till beroende då det tycks vara ett effektivt sätt att uppnå en känsla av trygghet och lugn.

2:2:2:6 Smitta och andra aspekter
Smitta anges som en icke utredd aspekt av självskadebeteende av såväl Samuelsson som av Socialstyrelsen. Det tycks vara så att i vissa skolklasser är beteendet betydligt vanligare än annars. I samhällsdebatten beskrivs hur kompisar lär av varandra, hur unga tjejer delar med sig av sina erfarenheter genom Internet av hur ångesten lättar när man skär sig (Lagerblad 2003:10:08, Svenska Dagbladet). Socialstyrelsen nämner också att självskadebeteende skulle kunna ses som "ett uttryck för ett behov att markera grupptillhörighet, och att det för vissa flickor kan fylla samma funktion som omfattade piercings och tatueringar" (Socialstyrelsen 2004 s.12).
Socialstyrelsen menar att självskadebeteende överlag är mycket vanligt bland tjejer med depression (61%) och/eller ångest (54%). Det kan också vara en del av en djupare psykologiskt störning såsom ett drogmissbruk eller en ätstörning. Wallroth och Åkerlund anger att självskadebeteende på olika sätt skulle kunna ses som ett sätt att bearbeta omedvetna konflikter kring könsorganet och menstruationen. Självskadebeteendet skulle då kunna vara en symbolisk kastration, ett substitut för masturbation eller menstruationen. (Wallroth & Åkerlund 2002 s.23)
2:3 Självskadebeteende och genus
Ovan har jag gått igenom de huvudsakliga bakomliggande faktorer som teorierna kring självskadebeteende tar upp. Nedan vill jag för att bättre förstå varför unga flickor skadar sig själva gå igenom vissa av de nämnda bakomliggande faktorerna och koppla dem till genusteori.


2:3:1 Våld och trauma
Cecilia Åse menar i sin avhandling Makten att se (2000) att genussystemets första säte för kontroll och underordning är kroppen. Maktordningen upprätthålls och legitimeras genom att innebörden av att vara kvinna formas till att vara mindre och svagare än män. Kvinnors mjukhet, svaghet och litenhet måste hela tiden förstås i relation till mäns hårdhet, styrka och storhet, då kvinnlighet per definition skapas som icke-manlighet. (Åse 2000 s.82 f). Fysisk storlek och styrka hänger också samman med rädsla. Ingen är rädd för en kvinna, då kvinnokroppen inte konstrueras som möjlig att inge rädsla. Detta är ett manligt privilegium. Denna rädsla är ett centralt livsvillkor för kvinnor. Den bottnar i faktiska erfarenheter om våld och kroppslig sårbarhet, och begränsar dagligen kvinnors handlings- och rörelseutrymme. (Åse 2000 s.81)

Mäns kontroll av kvinnors kroppar grundas i våld och hot om våld. Sexualiserat våld - inklusive hoten om och rädsla för detta våld - är avgörande för att könsmaktsordningen upprätthålls. (Åse 2000 s.84)

Resultatet av denna praktik Åse beskriver ser vi varje dag. Amnesty uppger att minst en kvinna av tre eller upp till en miljard kvinnor har blivit misshandlade eller tvingade till sex under sin levnad. Vanligtvis är förövaren en familjemedlem eller någon hon känner. (www.amnesty.se). Det saknas systematisk forskning och tillförlitlig statistik om våld mot kvinnor då många kvinnor anmäler inte övergrepp de råkat ut för. Den statistik som dock förs i Sverige, i detta fall Brottsförebyggande Rådets preliminära statistik, visar att antalet anmälningar om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning år 2001 var cirka 1 600 fall. År 1997 anmäldes 19 093 misshandelsbrott mot kvinnor. När det gäller psykisk misshandel och sexuella övergrepp finns ingen tillförlitlig statistik att hämta. (www.kvinnofrid.se)
Ett flertal av dessa utsatta flickor och kvinnor torde vara traumatiserade av det våld de utsatts för. Ett trauma kan framkallas av sådant som fysisk eller psykisk misshandel, övergrepp, kränkningar, våldtäkter eller förluster. Som vi såg ovan hade mer än hälften av alla flickor som skadar sig själva i Socialstyrelsens undersökning varit med om någon form av kränkning. Trauma nämns som en av de bakomliggande faktorer som kan orsaka självskadebeteende. Självskador skulle kunna ses som ett utlopp för de känslor som detta våld/hot om våld framkallar. Detta är naturligtvis riskabelt att spekulera i, men ett samband mellan mäns våld mot unga tjejer och dessa tjejers självskadebeteende vore intressant att vidare undersöka.


2:3:2 Kropp och symbolik
Nina Björk beskriver hur kvinnan skapas som synonym med sin kropp i Under det rosa täcket (1996). Genom att forma och kontrollera sin kropp vinner hon sin kvinnlighet. Kvinnan bedöms och ges status, både av sig själv och andra, utifrån sin kropp. Kroppen blir ett projekt under arbete. Unga tjejer invigs i genusstrukturer som uppmuntrar dem att koncentrera sin energi på kroppens utseende och form.
Detta ständiga kritiska samtal om kroppen nämner också Anja Hirdman. I Tilltalande bilder (2001) visar hon hur den mediala sfären fokuserar kvinnokroppens görbarhet långt mer nu än tidigare. Kroppen intar en alltså säregen ställning när det gäller skapandet av feminitet. Genom kroppslig förvandling kan den åtråvärda identiteten som en viss sorts kvinna uppnås. Individen övertygas om att hon, genom att kontrollera och göra om sin kropp kan uppnå status, identitet och lycka. (A Hirdman 2001 s.202, Ambjörnsson 2004 s.158). Görbarheten går hand i hand med naturligheten, föreställningen om att under ytan lurar en naturlig kvinna som kan manipuleras/'göras' fram med smink och rätt kläder. Kvinnan måste skapa denna 'naturliga' kvinnlighet, medan männen redan är. Det gäller dock att inte manipulera sig för mycket för att uppnå den ideala kvinnokroppen, för då slår naturligheten över åt andra hållet, och blir istället för tillfixat och onormalt (Ambjörnsson 2004 s.165).
Fanny Ambjörnsson beskriver den relativt nyväckta medvetenhet om unga tjejers ofta negativa kroppsuppfattning i det omgivande samhället. Hon menar att denna diskurs ytterligare legitimerar den kvinnliga kroppen som ett objekt att kritisera och samtala om. (Ambjörnsson 2004 s.174). Man kan anta att man som kvinna kan uppleva en viss kroppsalienation i denna ovan beskrivna framställning av kvinnokroppen som ständigt under diskussion och i förändring. Detta, att vara främmande för sin egen kropp, beskriver Wallroth och Åkerlund (2002 s.31) som en bakomliggande orsak till självskadebeteende. Ambjörnsson beskriver också hur "Det var snarare regel än undantag att höra tjejerna beklaga sig eller utrycka missnöje med sin kroppsform" (Ambjörnsson 2004 s.172). "I intervju efter intervju […] förklarade tjejerna att de hade dåligt självförtroende, samt att detta har att göra med ett missnöje med kroppen och utseendet" (Ambjörnsson 2004 s.173). Detta självförakt anges av bl.a. Wallroth och Åkerlund som en bakomliggande orsak till självskadebeteende. Genom att skada sig själv uttrycks detta ovan beskrivna hat mot kroppen (och därmed också självet) genom att kroppen som inte är till belåtelse bestraffas.
Judith Butler använder sig av termen performativitet om genus. Hon menar att genus skapas genom våra upprepade handlingar. Vi iscensätter vårt genus genom hur vi talar, agerar och handlar. Dessa repeterade handlingar genuskategoriserar vi sedan av utefter en reglerad ram. Butler menar att vi uppvisar ett konstruerat genusbeteende. En kvinna som spelar upp sin kvinnlighet gör egentligen samma sak som man i kvinnokläder som utför dragshow. Dragshowen är, liksom kvinnans agerande, en ständigt pågående imitation av kvinnlighet. (Butler 1990 s. 6 ffff). Genus blir alltså något vi gör, och kvinnlighet gör vi bland annat genom våra kroppar. Därför blir manipuleringen av kroppen central i skapandet av genus för tonårstjejer.
Antropologen Mary Douglas förstår kroppen som en symbol för samhället. Kroppens komplexa struktur utgör en symbolkälla för samhällets alla komplexa strukturer. De krafter och faror som tillskrivs samhällsstrukturen reproduceras i människokroppen i liten skala (Douglas 1997 s.164). Utifrån detta kan man förstå Mary Piphers exempel på hur självskärande blir ett uttryck och en metafor för samhället. Kulturen uppmuntrar kroppslig manipulering, som inbegriper många smärtsamma element såsom bantning, trimmning av hår och i vissa fall plastikkirurgi. En ung tjej som skär sig kan t.ex. vilja uttrycka: 'Jag gör det samhället säger åt mig att göra' eller 'Jag går till ännu större ytterligheter än samhället ber mig att göra'. Andra tolkningar skulle kunna vara 'Hindra mig från att göra mig illa på det sätt som samhället försöker få mig till' eller 'Jag ska göra mig själv mer illa än samhället kan göra'. (Pipher 1994 s.177)


2:3:3 Aggressivitet och affektregulation
Samuelsson noterar att det främst är kvinnor som har problem med att verbalt uttrycka ångest, aggressivitet och känslomässiga behov. Då de är i behov av affektregulation, att reglera dessa känslor, faller de också lättare in i självskadebeteende. (Samuelsson 2001 s.451). Hur denna känslomässiga problematik är genusbunden kan förstås genom Fanny Ambjörnssons resonemang om känslostrukturer. Ambjörnsson beskriver hur problematiskt det är att visa ilska och aggression för de gymnasietjejer hon studerat i sin avhandling I en klass för sig (2004). Dessa tjejer beskriver hur glädje och mjukhet ligger närmast till hands medan att visa ilska och att sätta gränser är svårt och otillgängligt (Ambjörnsson 2004 s.65). Ambjörnsson menar att den normativa feminiteten visar sig som en struktur av känslor. Dessa flickor lever med en socialt formad känsla som också känslomässigt formar det sociala. Genom att en tjej bara uttrycker vissa sorters känslor såsom glädje och empati i det offentliga rummet betraktas hon som kvinnlig. Iscensättandet av den normativa feminiteten blir således ett införlivande och ett förkroppsligande av vissa känslostrukturer som bl.a. gör det svårt att visa aggressivitet. (Ambjörnsson 2004 s.98 f)
Wallroth och Åkerlund beskriver att en funktion av självskadande för utövarna är "Att få utlopp för aggressivitet mot objektet eller självet" (Wallroth & Åkerlund 2002 s.62). Dessa unga tjejer som uppmanas att inte uttrycka aggressivitet i det offentliga rummet tar alltså ut sin aggressiviteten på sin egen bekostnad genom att skada den egna kroppen.
Hur kan då detta att kvinnor konstrueras som icke-aggressiva förstås? Yvonne Hirdman menar att den normativa feminitetens känslostruktur som skapar tjejer som glada, mjuka och icke-aggressiva alltid skapas i relation till den normativa manligheten. Då mannen konstrueras som aggressiv, osårbar och hård blir, enligt isärhållandets princip, kvinnan per definition icke-aggressiv, sårbar och mjuk (Y Hirdman 2001 s.36).


2:3:4 Smitta och identitet
Ambjörnsson beskriver hur görandet av kvinnokroppen sker i en homosocial miljö, hur man som tjej tillsammans med tjejkompisarna delar erfarenheter, hjälper varandra och tillsammans lär sig görandets praktik (Ambjörnsson 2004 s.167). Genom detta vill jag förstå självskadebeteendets tendens att 'smitta'. Att en klasskamrat eller chatkompis berättar att smärtan inombords kan lätta genom att man skadar sig själv kan vara startskottet för att hamna i ett självskadebeteende. Kroppen upplevs och beskrivs som görbar och detta görande lärs vidare i den homosociala gemenskapen. Då självskador tycks vara en effektiv strategi att bekämpa inre smärta med är det också troligt att unga tjejer delar med sig av denna strategi till andra tjejer. Om dessa tjejer i sin tur börjar praktisera självskador kan man uttrycka det som att beteendet har 'smittat'.
Socialstyrelsen nämner att självskadebeteende kan förstås som ett sätt att markera grupptillhörighet. Detta sätt att skapa identitet kan möjligen förstås utifrån att kvinnan identifieras utifrån den egna kroppen. Ambjörnsson beskriver hur utformandet av den egna kroppen kan komma att utgöra en alltmer central del av identiteten och jag- upplevelsen i ett samhälle en konsumistisk inställning till allt ifrån kunskap till stilar och värderingar härskar (Ambjörnsson 2004 s.157 f). Om det inre är sargat och smärtsamt kan tillfogandet av motsvarande skador på kroppen bidra till en känsla av enhet med kropp och själ.


2:3:5 Samhälle och själv
Mary Pipher visar i sin bok Rädda Ofelia (1996) hur det omgivande samhället påverkar tonårsflickors 'själv'. Hennes teoretiska utgångspunkt för en genusförståelse av självskadebeteende rör sig kring något hon kallar 'det sanna självet'. Pipher menar att unga tjejer utsätts för press att utplåna sitt sanna själv då de ställs inför valet att vara sanna och ärliga mot sig själva eller att bli älskade av omgivningen. Om valet faller på omgivningens kärlek förloras flickans sanna jag, eftersom det omgivande genussystemet bara tillåter att ett begränsat antal tankar, känslor och beteenden uttryck i det offentliga rummet . Detta internaliseras av den unga tjejen på så sätt att hon börjar förneka det som inte tolereras, exempelvis ilska och aggression. Då det 'sanna självet' överges tar ett 'falskt själv' över, som är beroende av bekräftelse och kärlek från omgivningen. (Pipher 1994 s.37). Även Wallroth och Åkerlund använder sig av terminologin sant och falskt själv. De noterar att en person som lever med ett falskt själv har en ständig känsla av tomhet och inre död. Självskärandet och den påföljande blödningen kan bli ett sätt känna sig levande igen. (Wallroth & Åkerlund 2002 s.41)
Pipher beskriver hur unga tjejer tvingas gå igenom en process av klyvning från samhällets sida:

När flickor kommer in i puberteten utsätts de för en oerhörd press från omvärlden att utveckla ett falskt själv. Pressen kommer från skolan, tidningar, musik, TV, reklam och film men också från kamraterna. Flickor kan vara sanna mot sig själva och riskera att bli övergivna av sina kamrater eller de kan avvisa sitt sanna själv och bli socialt accepterade. (Pipher 1994 s.39)

Om dessa tjejer tillfullo accepterar samhällets definitioner av kvinnlighet och anpassar sig efter förväntningarna är det liktydigt med att de ger upp sitt sanna själv. Med Simone de Beauvoirs ord kan man säga att den unga tjejen inser att hon måste göra sig till objekt för att behaga, och utifrån detta får hon svårare och svårare att bekräfta sig som subjekt (Beauvoir 2002 [1949] s.336 f). Denna träning i kvinnlighet innebär att ständigt att vara kontrollerad och ständigt på sin vakt gällande omgivningens bedömningar utifrån kroppen och känslouttryck. De unga tjejerna skapar sig själva som de kvinnor de förväntas bli på bekostnad av deras egen helhet. De tankar och känslor som inte föreskrivs av genussystemet får inget uttryck. Pipher beskriver grunden för självkänsla som en acceptans för alla tankar och känslor som sina egna. Då denna acceptans nekas de unga tjejerna försvåras deras möjligheter att skaffa sig ett bra självförtroende. (Pipher 1994 s.39)
Pipher beskriver fyra huvudsakliga strategier för de unga tjejerna att tillgripa då de utsätts ovan beskrivna press från omgivningen; anpassa sig, dra sig undan, depression eller ilska (Pipher 1994 s.45). Vad gäller depression kan den visa sig på många sätt, bl.a. genom självsvält, olika typer av missbruk eller promiskuitet. Vilka yttre uttryck depressionen än tar innebär den, enligt Pipher, att den unga kvinnan sörjer sin förlorade identitet, sitt sanna jag. (Pipher 1994 s.167)
Utifrån Piphers ovanstående teorier förstår jag självskadebeteende som ett av många symptom på uppoffrandet av det sanna självet till förmån för en normativ kvinnlighet. Detta, att bli inlemmad som kvinna i genussystemet påverkar unga tjejers psyke destruktivt, saknas i redovisningen självskadebeteendets bakomliggande orsaker.


3 DISKUSSION


3:1 Sammanfattning
I uppsatsen har jag gått igenom relevant svensk litteratur som tar upp självskadebeteende och analyserat synen på bakomliggande faktorer samt huruvida någon genusförståelse förekommer. I de fall ett genusperspektiv nämns görs det i förbigående, och inget försök till analys görs varför det är så stor majoritet tjejer som skadar sig själva.
Jag har med hjälp av Cecilia Åses teorier kring mäns våld mot kvinnor kopplat ihop detta med unga tjejers självskadebeteende. Jag resonerar så att kvinnor utsätts för våld inom genussystemet, våld framkallar trauma, trauma är en bakomliggande orsak för självskadebeteende. Dessa samband vore intressanta att vidare utreda ur ett genusperspektiv.
Utifrån Fanny Ambjörnssons, Anja Hirdmans och Nina Björks syn på den kvinnliga kroppens görbarhet har jag valt att se självskadebeteende. Genom kroppslig förvandling och kontroll kan identitet, status, och lycka uppnås. Genom att manipulera kroppen på det sätt som självskadande innebär kan också sådant som kontroll över känslor, utlopp för aggression samt en känsla av att vara levande erhållas.
I uppsatsen har jag visat hur våra känslostrukturer är beroende av genussystemet genom att använda Ambjörnssons och Piphers resonemang om känslor som inte får uttryckas i det offentliga rummet. Den normativa feminiteten begränsar till och med vårt känsloliv. Iscensättandet av den normativa feminiteten blir ett införlivande och ett förkroppsligande av känslostrukturer som utelämnar möjligheten att uttrycka aggressivitet. Unga tjejer tar istället ut sin aggressivitet på sina egna kroppar.
Jag har också gjort en ansats att förstå hur självskadebeteende kan smitta genom att använda Ambjörnssons resonemang om hur görandet av kvinnokroppen lärs vidare i den homosociala gemenskapen.
För att förstå kopplingen mellan samhälle och psyke har jag använt mig av Mary Piphers teorier kring hur unga tjejer tvingas utplåna sitt sanna själv då de inlemmas i genussystemet som kvinnor. Detta leder till ett konstruerat falskt jag som är beroende av omgivningens bekräftelse och ett förlorat självförtroende, samt i vissa fall till depression som bland annat yttrar sig i självskador.

Jag hoppas här ha kunnat visa hur självskadebeteende kan förstås med hjälp av ett genusperspektiv. Jag tycker mig också ha visat att självskadebeteende kan vara ett symptom på att det är destruktivt och skadligt för unga tjejer att inlemmas i genussystemet. De olika kapitlen i uppsatsen visar var för sig hur olika teorier kan appliceras på förståelsen av självskadebeteende, men en större bild växer också fram: unga kvinnor är i akut behov av att få uttrycka känslor som genussystemet förbjuder dem att uttrycka. Affektregulation är något unga kvinnor är i behov av då genussystemet traumatiserar dem och stympar deras känsloliv. Då genussystemet uppmanar dem att manipulera sina kroppar för att uppnå lycka är det just det de gör genom att skada sig själva.


3:2 En heterogen grupp?
Gruppen av självskadande tjejer beskrivs genomgående, som jag nämnt, som heterogen och svårfångad, med olika problembilder och bakomliggande utlösande faktorer. Den viktigaste gemensamma nämnaren utelämnas dock systematiskt: självskadarna har samma kön och de utsätts för likartad press att inlemmas i genussystemet som kvinnor. Jag förstår självskadebeteende som ett av många symptom på uppoffrandet av det sanna självet till förmån för en normativ kvinnlighet. Kanske kan man till och med förstå självskadebeteende som ett i grunden ganska sunt, om än potentiellt destruktivt, sätt att reagera på en destruktiv position i genussystemet för dessa unga tjejer. Kvinnan skapas som glad och snäll och oförmögen att släppa ut ilska i det offentliga rummet. På så sätt kringskärs hennes möjligheter till att få utlopp för sin ångest och sitt raseri. Att då använda sig av använda skadandet av sin egen (görbara) kropp som copingstrategi för att få utlopp för aggressionen kanske till och med kan vara en räddning, ett mer konstruktivt sätt än andra som står till buds.
Affektregulatorer är nödvändiga och självskador är en effektiv sådan. Så länge unga tjejer inte tillåts uttrycka sin ilska och aggression i det offentliga rummet, och så länge den kvinnliga kroppen skapas som görbar är det min fulla övertygelse att vi kommer se kvinnor i alla åldrar med armarna randiga av ärr.


3:3 Hur har det blivit så här?
Ökningen av självskadebeteende hos unga tjejer de senaste tjugo åren nämns av flera av mina källor (Samuelsson 2001 s.453, Socialstyrelsen 2004 s.6). Mary Pipher nämner att hon då hon började som terapeut träffade hon aldrig någon klient som hade skadat sig själv. Nu är detta vanligt bland de patienter som är tonårsflickor (Pipher 1994 s.176). Fenomenet självskadebeteende tycks ha uppstått spontant och oberoende av varandra hos ett stort antal individer. Hur har det då blivit så?
Jag tänker mig att ökningen kan förstås som ett svar på en mängd saker som har att göra med hur unga tjejer konstrueras till kvinnor i det rådande genussystemet, såsom t.ex. den ökade fokuseringen på att kvinnors kroppar skapas som görbara och en ständigt ökande sexualisering. Då unga kvinnor till stor del likställs med sin kropp är det inte konstigt att kroppen blir problematisk och måste hanteras på olika sätt.
Man skulle också kunna tänka sig att, som Ambjörnsson beskriver, utformandet av den egna kroppen utgör en alltmer central del av identiteten och jag-upplevelsen i ett samhälle en konsumistisk inställning till allt ifrån kunskap till stilar och värderingar härskar. Att skada kroppen för att frammana yttre smärta kan vara en hjälp att identifiera sig med sin inre smärta: jag är en person som mår så dåligt att jag måste skära mig själv.
Den statistiska ökningen kan också bero på att det inte funnits en medvetenhet om problemet inom vården fram tills för bara några år sedan. Självskadebeteende kan ha förkommit i alla tider, utan att någon statistik förts då problemet inte tidigare uppmärksammats.


3:4 Några avslutande ord
I denna uppsats hoppas jag ha gett läsaren bättre förståelse för de unga tjejer som mår dåligt och sitter på akuten med sönderskurna handleder. De som tar ut sin aggression på sig själva istället för att sparka sönder en busskur och därmed inte gör någon annan än sig själv förnär. De där tjejerna vars destruktivitet så länge tigits ihjäl. De som är var tredje flicka i femtonårsåldern i Västra Götalandsregionen.
Den här b-uppsatsen är ett försök att applicera genusteorier på några av de många aspekter som finns på självskadebeteende. Jag kan inte belägga något fullt ut i denna begränsade uppsats. Däremot hoppas jag ha visat att det är möjligt och önskvärt, ja till och med nödvändigt, att använda sig av ett genusperspektiv för att kunna hitta verksamma strategier för att hjälpa och stötta de unga tjejer som hamnar i ett självskadebeteende.
Den inre smärta, som till exempel inlemmandet i genussystemet kan ha gett upphov till, är möjlig att kontrollera och bota genom att lära sig att bearbeta genom att tala och tänka istället för att straffa sig själv. Skärandet blir ett sätt att uttrycka smärta, då ord skulle kunna ha gjort detsamma. I och med ständiga nedskärningar på skolsjukvård och ungdomsmottagningar minskar de unga självskadande tjejernas möjligheter att få uttrycka sin smärta i ord. Eftersom dessa tjejer bara har sönder sig själva, och inte besvärar någon annan än de själva tycks inte heller intresset för ökade politiska åtgärder öka. Socialstyrelsens skrivelse är ett steg mot någon form av åtgärdspaket. Att detta åtgärdspaket bör vara genomsyrat av en genusförståelse bör vara en självklarhet. Jag hoppas att det blir så.


4 KÄLLFÖRTECKNING


4:1 Litteraturlista

Ambjörnsson Fanny, 2004, I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer, Ordfront förlag, Stockholm

de Beauvoir Simone, 2002 [1949], Det andra könet (övers. A Gomblos-Inczèdy & Å Moberg), Norstedts Förlag, Stockholm

Björk Nina, 1996, Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier, Wahlström & Wistrand, Stockholm

Butler Judith, 1990, Gender trouble : feminism and the subversion of identity, Routledge,
New York

Douglas Mary, 1997, Renhet och fara. En analys av begreppen orenande och tabu, Nya Doxa, Nora

Favazza Armando, 1996, Bodies under siege; selfmutilation and body modification in culture and psychiatry (2:a upplagan), John Hopkins University Press, Baltimore

Hirdman Anja, 2001, Tilltalande bilder. Genus, sexualitet och publiksyn i Veckorevyn och Fib aktuellt , Atlas, Stockholm

Hirdman Yvonne, 2001, Genus. Om det stabilas föränderliga former, Liber, Malmö

Pipher Mary, 1994, Rädda Ofelia. Vägen till kvinnlig självkänsla, Forum, Stockholm 1997

Samuelsson Margareta, 2001, ”Självskadebeteende ett fenomen hos tonårsflickor -en litteraturgenomgång över bakomliggande faktorer” ur Socialmedicinsk Tidskrift 2001:5

Socialstyrelsen, 2004, Flickor som skadar sig själva. En kartläggning av problemets omfattning och karaktär, Socialstyrelsen

Wallroth Per och Åkerlund Susanna, 2002, Hål i huden - flickor som skär sig, Svenska föreningen för psykisk hälsa, Stockholm

Åse Cecilia, 2000, Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens namn, Liber, Malmö


4:2 Övriga källor

Anna Lagerblad, 2003, ”Självskadare är inte av en och samma sort”, Svenska Dagbladet 2003:10:08

http://www1.vgregion.se/skas/Bup_info.htm 2004-05-23

http://www2.amnesty.se/svaw.nsf 2004-05-12

http://www.bra.se 2004-05-23

http://www.kvinnofrid.se/fr_statistik.html 2004-05-12