INNEHÅLL
1 INLEDNING
1:1 Introduktion
1:2 Syfte och frågeställningar
1:3 Metod, material och avgränsningar
1:4 Disposition
2 ANALYS
2:1 Bakgrund
2:1:1 Vad är självskadebeteende?
2:1:2 Hur vanligt är självskadebeteende?
2:2 Teorier kring självskadebeteende
2:2:1 Genusförståelse
2:2:2 Bakomliggande faktorer
2:2:2:1 Trauma
2:2:2:2 Kroppsuppfattning
2:2:2:3 Emotionell försummelse
2:2:2:4 Inre fragmentering
2:2:2:5 Aggressivitet
2:2:2:6 Smitta och andra aspekter
2:3 Självskadebeteende och genus
2:3:1 Våld och trauma
2:3:2 Kropp och symbolik
2:3:3 Aggressivitet och affektregulation
2:3:4 Smitta och identitet
2:3:5 Samhälle och själv
3 DISKUSSION
3:1 Sammanfattning
3:2 En heterogen grupp?
3:3 Hur har det blivit så här?
3:4 Några avslutande ord
4 KÄLLFÖRTECKNING
4:1 Litteraturlista
4:2 Övriga källor
1 INLEDNING
1:1 Introduktion
När jag gick i gymnasiet var det många tjejer i min närhet
som mådde dåligt. Som jag upplevde det var det snarare vanligt
än ovanligt att tjejerna runt omkring mig på ett eller annat
sätt skadade sig själva. Flera av mina vänner berättade
vid olika tillfällen om hur de skurit sig så illa i armarna
att de varit tvungna att uppsöka sjukvård och när de väl
suttit på akuten med uppfläkta handleder bemötts närmast
otrevligt. Det verkade helt enkelt inte finnas någon förståelse
för varför de skadat sig själva. De blev omplåstrade
och hemskickade utan någon uppföljning.
På senare tid har många tidningsartiklar och vetenskapliga
texter nämnt att unga tjejer i allt högre grad skadar sig själva.
Jag är intresserad av att ta reda på vad det är som driver
dem till det. I den här B-uppsatsen vill jag sätta in generella
teorier kring unga tjejers självskadebeteende i ett genusperspektiv.
Utredning på utredning visar att det till allra största delen
är unga tjejer som ägnar sig åt ett självskadande
beteende, samtidigt som ingen förklaring eller förståelse
för varför det ser ut så erbjuds. Jag vill undersöka
hur man kan förstå självskadebeteende som ett uttryck
kopplat till den position och plats som unga tjejer idag ges i genussystemet.
1:2 Syfte och frågeställningar
Mitt syfte med den här B-uppsatsen är att undersöka eventuell
förekomst av genusförståelse i teorier som tar upp unga
tjejers självskadebeteende, samt att utifrån en feministisk
konstruktivistisk ståndpunkt analysera dessa teorier.
Jag vill göra ett försök att förstå självskadebeteende
som ett symptom på att när unga tjejer inlemmas i genusstrukturer
verkar det på ett sätt som är destruktivt och skadligt
för dem. Min ambition är att bättre kunna förstå
varför det i så stor utsträckning är just de unga
tjejerna som skadar sig själva.
Jag kommer utgå från följande frågeställningar:
- Finns det någon genusförståelse i teorier om unga flickors
självskadebeteende? Hur
ser den i så fall ut?
- Hur beskriver man bakomliggande faktorer för självskadebeteende
i teorierna?
- Hur kan man se på självskadebeteende med en konstruktivistisk
förståelse av
genus?
1:3 Metod, material och avgränsningar
Mina huvudkällor kommer att vara Socialstyrelsens skrivelse Flickor
som skadar sig själva; en kartläggning av problemets omfattning
och karaktär (2004), Margareta Samuelssons artikel ”Självskadebeteende
ett fenomen hos tonårsflickor” (2001) samt Hål i huden
- flickor som skär sig av Per Wallroth och Susanna Åkerlund
(2002). Jag kommer också att referera till andra vetenskapliga texter,
och i vissa fall tidningsartiklar och Internetmaterial som kan kopplas
till självskadebeteende.
Jag kommer att analysera teorier kring självskadebeteende från
mina tre huvudkällor med stöd i Fanny Ambjörnssons, Yvonne
Hirdmans och Judith Butlers teorier om hur genus konstrueras. Vad gäller
unga tjejers sätt att förhålla sig till genusskapande
under adolescensen kommer jag att stödja mig på den amerikanska
psykoterapeuten Mary Piphers bok Rädda Ofelia (1994). Jag kommer
också att använda mig av Anja Hirdman, Cecilia Åse och
Nina Björk med flera. Jag kommer att utgå från en feministisk
konstruktivistisk ståndpunkt i min analys av teoribildningen kring
unga kvinnors självdestruktiva beteenden. Genus förstår
jag som kulturella tolkningar av biologiskt kön vilka är oseparerbara
från det faktiska biologiska könet då våra föreställningar
om kvinnor och män (genus) föregår vår syn på
de könade kropparna. Jag ser genus som ett något man ständigt
blir och gör då ingen essens av kvinnlighet eller manlighet
står att finna. Således blir kvinnligheten är en ständig
process av görande.
Uppsatsen kommer att undersöka teorierna kring det som kallas självskadebeteende
/self-mutilation. Alla andra former av självdestruktivitet lämnar
jag därhän. Fokus kommer att ligga på tjejer mellan 13
och 18, då denna avgränsning för målgruppen är
vanligast i mina huvudkällor, även om vissa av de undersökningar
jag refererar till har andra avgränsningar för när man
räknas som 'ung kvinna'. Unga mäns självskadebeteenden
kommer inte att tas upp i den här uppsatsen då jag utgår
ifrån att deras handlingar sker utifrån andra förutsättningar
och genusstrukturer.
1:4 Disposition
I uppsatsens andra kapitel kommer jag att ge en faktabakgrund till unga
kvinnors självskadebeteende där jag går igenom definitioner
och kännetecken på självskade- beteende samt ger en översikt
på utbredningen av problemet. Därefter kommer jag att beskriva
hur teorierna kring självskadebeteende ser ut när det gäller
genusförståelse samt hur de bakomliggande faktorerna beskrivs.
Jag kommer sedan att diskutera hur de bakomliggande faktorerna och självskadebeteende
som helhet kan förstås ur ett genusperspektiv, med fokus på
”Våld och trauma”, ”Kropp och symbolik”,
”Aggressivitet och affektregulation”, ”Smitta och identitet”
samt ”Samhälle och själv”. Kapitel tre består
av en slutdiskussion där jag presenterar mina egna reflektioner och
slutsatser.
2 ANALYS
2:1 Bakgrund
Nedan beskriver jag hur självskadebeteende definieras, vilka kännetecken
som finns, samt hur vanligt självskadebeteende är bland unga
tjejer.
2:1:1 Vad är självskadebeteende?
Armando Favazza, som gjort den mest omfattande studien av människor
som skadar sig själva, definierar i sin bok Bodies under siege (1996)
självskadebeteende som "avsiktlig förstörelse eller
förändring av den egna kroppsvävnaden utan medveten självmordsavsikt"
(Favazza 1996 s.xviii f). Det görs alltså en tydlig skillnad
mellan skärande när det sker som en handling i ett självskadebeteende
eller om det är ett självmordsförsök. Skillnaden beskrivs
som att i det första fallet gäller en person som skär sig
själv för att orka leva vidare medan personen i det andra fallet
skär sig för att vilja dö. Favazza använder sig av
en gradering av olika typer av självskadebeteende. Grovt självskadande
består av mycket allvarliga våldshandlingar mot självet,
exempelvis kastration. Stereotypt självskadande kan innefatta utdragning
av tänder eller att bita sig själv. Måttligt/ytligt självskadande
kan röra sig om skärande, brännande, rispande, stickande
eller skrapande av huden. Själva handlingarna leder till hyfsat ytliga
och lindriga skador som ofta inte i sig kräver sjukhusvård.
(Wallroth & Åkerlund 2002, s.13) Det är den sista formen
jag kommer att fokusera på här.
Man skiljer på episodiskt och repetitivt självskadebeteende.
Det episodiska självskadebeteendet sker under en begränsad tidsrymd
och utförs ett begränsat antal gånger. Det repetitiva
självskadebeteendet utförs flera gånger under längre
tidsrymder och tenderar till att utvecklas till individens normala sätt
att hantera psykisk smärta. (Socialstyrelsen 2004 s.8)
Som gemensamma nämnare för självskadare kan nämnas
att beteendet handlar om att omvandla inre psykisk smärta till yttre,
att ha kontroll över sitt liv och sin kropp, samt att det ofta finns
någon form av trauma, psykiskt eller fysiskt, med i bilden. Självskadande
kan också fungera som utlopp för ångest och raseri. (Samuelsson
2001 s.450) I Socialstyrelsens skrivelse listas en rad karakteristiska
för självskadebeteende: individen upplever återkommande
misslyckanden med att stå emot egna impulser av att skada sig själv,
individen har en ökad upplevelse av inre spänning omedelbart
innan självskadan äger rum samt att individen har en känsla
av välbefinnande eller lättnad i direkt anslutning till självskadehandlingen
(Socialstyrelsen 2004 s.8).
2:1:2 Hur vanligt är självskadebeteende?
Många som skadar sig själva döljer sitt beteende för
sin omgivning. Samhället har dessutom länge varit ouppmärksamt
på att självskadebeteende existerar, så denna fråga
är svår att besvara. Självskadarna kommer sällan
till sjukvården med sina skador och BUP-klinikerna bidrar inte med
någon statistik då de åtminstone fram till 2001 inte
haft självskadebeteende som enskild rubrik. Att försöka
ange hur många kvinnor i Sverige som har ett självskadande
beteende är således svårt då mörkertalen är
stora. Socialstyrelsen uppger dock den uppskattade siffran att av den
allmänna populationen ägnar sig mellan två och fyra procent
åt självskadebeteende. Man beskriver en CASE-studie då
6000 ungdomar i åldern 15-16 år i England tillfrågades
om de försökt skada sig fysiskt genom att ta tabletter i överdos
eller att exempelvis med avsikt skära sig eller hoppa från
hög höjd. Elva procent av flickorna och tre procent av pojkarna
sade sig ha skadat sig under det senaste året. Av dessa var det
endast en bråkdel som sökt vård eller på annat
sätt varit i kontakt med myndigheter i och med sin skada. I en liknande
CASE-undersökning som genomfördes i Norge uppgav tio procent
av flickorna och tre procent av pojkarna ha skadat sig själva under
det senaste året. (Socialstyrelsen 2004 s.9) Av en enkätundersökning
som Västra Götalandsregionen genomförde 1999 bland 6400
ungdomar i årskurserna 7-9 framgår att var tredje flicka i
femtonårsåldern hade tankar på att skada sig själv
(Samuelsson 2001 s.449).
Det går att urskilja (minst) två olika patientgrupper bland
de unga tjejerna med självskadebeteende. De patienter som blir inlagda
har ofta ett repetitivt mönster av självskador och är ganska
svårt psykiskt störda, t.ex. har de ofta en borderlinediagnos
. De ungdomar däremot som kommer till den öppna mottagningen
är ungdomar med olika problem som hittat ett sätt att lätta
på sitt inre tryck. (Samuelsson 2001 s.450)
Både Socialstyrelsen och Samuelsson menar också att det går
att finna belägg för att självskadebeteende har ökat
drastiskt de senaste tjugo åren (Samuelsson 2001 s.453, Socialstyrelsen
2004 s.6).
Självskadebeteende är alltså relativt vanligt, och flerdubbelt
vanligare hos unga flickor än hos unga pojkar. Trots, eller kanske
på grund av, att det tycks vara ett problem kopplat till kvinnligt
genus har sjukvård, kommun, stat och media inte ägnat problemet
någon uppmärksamhet tills ganska nyligen. I och med Socialstyrelsens
skrivelse har problemet dock uppmärksammats en del, även om
debatten hittills inte behandlat självskadebeteende ur ett genusperspektiv.
2:2 Teorier kring självskadebeteende
2:2:1 Genusförståelse
Jag kommer här att gå igenom förekomsten av genusförståelse
för självskadebeteende som står att finna i mina huvudkällor.
Dessa är Socialstyrelsens skrivelse Flickor som skadar sig själva;
en kartläggning av problemets omfattning och karaktär, Margareta
Samuelssons artikel ”Självskadebeteende ett fenomen hos tonårsflickor”
samt Hål i huden - flickor som skär sig av Per Wallroth och
Susanna Åkerlund. Jag har valt att använda mig av dessa källor
då de täcker upp olika områden för förståelsen
av självskadebeteende. Socialstyrelsens skrivelse är i första
hand en fakta- och statistikrapport som redovisar läget i Sverige
idag. Sannolikt kommer skrivelsen att få politisk betydelse. Hål
i huden är den första svenska publicerade vetenskapliga studien
gällande självskadebeteende. Studien är en psykologiexamensuppsats
och presenterar därmed psykologiska teorier och praktiska förslag
gällande terapibehandling av självskadande patienter. Margareta
Samuelssons text är en artikel ur Socialmedicinsk Tidskrift som ger
en litteraturgenomgång av existerande internationell forskning och
en översikt av teorier som rör självskadebeteende.
Noteringen att självskadebeteende är något som i första
hand unga flickor ägnar sig åt görs i samtliga texter.
Texternas titlar utlovar att de ger förståelse för självskadebeteende
ett fenomen hos unga tonårsflickor, flickor som skadar sig själva,
flickor som skär sig. Trots att man i titlarna betonar vem detta
beteende i första hand rör, är det i själva texterna
glest med försök till förståelse för hur det
kan komma sig att självskadebeteende tycks vara högst bundet
till ett kvinnligt genus.
Samuelsson noterar att det vore intressant att undersöka varför
självskadebeteende är vanligare hos flickor än hos pojkar,
om det beror på "ett samhällsfenomen med gemensam kollektiv
stress på flickrollen just nu med dålig självkänsla
som följd." (Samuelsson 2001 s.450). Att genusstrukturer skapar
skärande flickor är alltså inte något man utgår
ifrån, utan något som måste undersökas vidare för
att kunna visas. Samuelsson nämner också att kvinnor oftare
än män har problem med att uttrycka sin ilska och aggressivitet
gentemot andra. Hon menar att självskadandet hos dessa hämmade
kvinnor kan tolkas som en säkerhetsventil, de tar ut sina aggressioner
mot omvärlden på den egna kroppen (Samuelsson 2001 s.451).
Hennes resonemang stannar dock där och inga vidare slutsatser dras.
I övrigt handlar Samuelssons text om de självskadande individerna,
och kön nämns inte mer. Utifrån texten kan inga generella
slutsatser för kvinnor som grupp dras.
Socialstyrelsens skrivelse fokuserar till största delen på
flickor, men även här är man noga med att inte dra några
generella slutsatser eller se grupper utifrån kön som gemensam
nämnare. Dock tas "genusperspektivet" upp i ett stycke.
Där beskrivs i första hand pojkars självskador, och man
slår fast att det finns anledning att tro att självskadebeteende
framförallt är en företeelse bland flickor. Man noterar
att pojkars självskadande sannolikt har en annan grund och betydelse.
Man skriver även följande:
Det finns teorier om att självskador hos flickor hänger samman
med en kvinnoroll i vår västerländska kultur som upplevs
som förtryckande. Den lilla flickan växer upp med en bild av
att livsvillkoren är likvärdiga för pojkar som för
flickor. När hon kommer in i adolescensen, tvingas hon in i, eller
att ta avstånd ifrån, en kvinnoroll som beskrivs som allt
annat än jämbördig med mansrollen (Pipher, 1998). Det har
inte varit möjligt att belysa denna aspekt i kartläggningen.
(Socialstyrelsen 2004 s.23)
Även här finns alltså en ansats till en förståelse
för självskadebeteende som genusbundet, men lämnas därhän
som ett perspektiv av många.
Wallroth och Åkerlund tar upp att skärandet skulle kunna ses
som ett uttryck för den traditionella, av samhället konstruerade,
kvinnorollen när det gäller hur aggressivitet uttrycks. Denna
konstruktivistiska syn överges dock då de talar om att en gemensam
nämnare för de självskadande flickorna är att de har
problem med "könsidentitetsutveckling". Då flickor
inte har en positiv kvinnlig förebild i sin mor, och då "ens
far inte bekräftar ens gryende kvinnlighet på ett adekvat sätt"
leder detta, enligt Wallroth och Åkerlund, "till svårigheter
med att acceptera sitt kön och trivas med att vara kvinna" (Wallroth
& Åkerlund 2002 s.58). Här betonas alltså inte längre
en konstruktivistisk syn på självskadebeteendets uppkomst.
Självskadebeteendet tycks inte ses som genusbundet utan snarare som
könsbundet. Om ens 'gryende kvinnlighet' inte kan få fullt
utlopp är det direkt skadligt för individen. Skärandet
ser Wallroth och Åkerlund som ett utslag av en initialt dåligt
integrerad könsidentitet (Wallroth & Åkerlund 2002 s.59).
Generellt för dessa tre texter kan sägas att genusförståelse
inte är genomgående i texterna, utan endast nämndes som
ett av många möjliga perspektiv, ofta i förbigående.
2:2:2 Bakomliggande faktorer
I mina huvudkällor tas en mängd möjliga bakomliggande faktorer
som kan generera självskadebeteende upp. Ett fåtal av dessa
bakomliggande faktorer kopplas till genus i texterna men de flesta förklaras
som psykologiska utlösare. Här går jag igenom synen på
de huvudsakliga bakomliggande faktorerna som står att finna i mina
huvudkällor. Vissa av mina källor tar upp ytterligare teorier
om möjliga faktorer som kan ligga till grund för ett självskadebeteende.
Överlag likar dock teorierna varandra till stor del och inga större
avvikelser står att finna.
2:2:2:1 Trauma
I mina källor beskrivs en mängd olika orsaker till att en ung
kvinna hamnar i ett självskadebeteende. Gruppen av självskadande
tjejer beskrivs som heterogen, med individuella problembilder och orsaker.
En gemensam nämnare är dock att man löper ökad risk
att falla in i ett självskadebeteende om man upplevt trauma, antingen
i barndomen eller senare. Trauma betyder sviter efter en händelse
som är så ofattbar att den inte går att härbärgera
psykiskt. Det kan röra sig om fysisk eller psykisk misshandel, övergrepp,
kränkningar eller förluster. (Wallroth och Åkerlund 2002
s.33). Att skada sig själv kan då vara ett sätt att återuppleva
och bearbeta traumat. Självskadebeteendet blir ett sätt att
handskas med de känslor traumat framkallat. Reaktionen på exempelvis
ett sexuellt övergrepp kan vara en klyvning mellan psyke och kropp,
exempelvis kan det hända att den utsatta personen stänger av
sina känslor under övergreppet. Detta blir ett försvar,
att göra sig själv till en icke-person. För att bli en
person igen kan självskadande vara ett sätt. (Wallroth och Åkerlund
2002 s.35). På så sätt kan traumat leda till en oförmåga
att hantera känslomässiga reaktioner på andra sätt
än att skada sig själv. Socialstyrelsens kartläggande enkätundersökning
som beskriver självskadande flickor i Sverige som varit i kontakt
med kommun eller slutenvården visar att många varit med om
traumatiserande händelser. 54% av självskadarna uppger att de
upplevt kränkningar. 27% hade varit med om sexuella övergrepp,
37% hade varit mobbade. Vad gäller misshandel hade 24% av självskadarna
råkat ut för fysisk misshandel, siffran för psykisk misshandel
var 33%. (Socialstyrelsen 2004 s.16)
2:2:2:2 Kroppsuppfattning
För tjejer med avsaknad av kroppskänsla, förakt för
eller alienation från den egna kroppen kan självskadebeteendet
vara en bestraffning gentemot självet och kroppen. Om de egna kroppsgränserna
känns främmande hjälper skärandet till att markera
var den egna kroppen börjar och slutar (Wallroth & Åkerlund
2002 s.31). Genom självskadande kontrolleras kroppen som ett uppvägande
av en känsla av alienation från den egna kroppen och/eller
en avskildhet från självet (Samuelsson 2001 s.452).
2:2:2:3 Emotionell försummelse
Problem inom familjen anses kunna leda till självskadebeteende. Sådant
som mäns våld mot kvinnor i familjen, föräldraförlust,
konflikt med föräldrar anges som möjliga utlösande
orsaker. Samuelsson visar på en koppling mellan självskadebeteende
och att ha varit utsatt för emotionell försummelse, som exempelvis
övergivenhet i barndomen. Barndomens emotionella försummelse
leder ofta till dålig självkänsla och värdelöshetskänslor.
Självskadebeteendet kan då uttrycka en önskan om att bli
uppmärksammad, omhändertagen och omplåstrad. (Samuelsson
2001 s.450)
2:2:2:4 Inre fragmentering
Självskadebeteende kan också ses som ett sätt att förkroppsliga
en känsla av att inte hålla ihop själsligt. Skärandet
blir en illustrering av den inre fragmenteringen, av ett själv som
inte håller ihop. För att uppnå känslan av ett ihophållet
själv kan den yttre smärtan för stunden avlösa den
inre. (Wallroth & Åkerlund 2002 s.31). Genom att kontrollera
kroppen ges känslan av kontroll över det inre och omgivningen.
Man skulle kunna säga att självskadebeteende är en form
av partiellt självmord. Det egna livet räddas genom att destruktiviteten
riktas endast mot en kroppsdel. (Wallroth & Åkerlund 2002 s.22)
2:2:2:5 Aggressivitet
Självskadebeteende kan fungera som en säkerhetsventil för
att uttrycka undertryckt ilska och aggressivitet. Istället för
att ta ut ilskan på omvärlden riktas den mot den egna kroppen.
Samuelsson beskriver hur kvinnor oftare än män undertrycker
aggressivitet och ilska och därigenom får de ett behov av att
på något sätt uttrycka dessa känslor. I självskadebeteendet
riktas den ilska som inte kan riktas mot ett yttre objekt istället
mot det egna självet (Wallroth & Åkerlund 2002 s.24). Att
skada sig själv tycks vara en effektiv affektregulator, som temporärt
lättar på det inre trycket och omvandlar smärtan inombords
till yttre smärta. Självskadebeteende blir således en
copingmekanism som fungerar spänningslösande och dövande
av inre smärta. Beteendet kan lätt utvecklas till beroende då
det tycks vara ett effektivt sätt att uppnå en känsla
av trygghet och lugn.
2:2:2:6 Smitta och andra aspekter
Smitta anges som en icke utredd aspekt av självskadebeteende av såväl
Samuelsson som av Socialstyrelsen. Det tycks vara så att i vissa
skolklasser är beteendet betydligt vanligare än annars. I samhällsdebatten
beskrivs hur kompisar lär av varandra, hur unga tjejer delar med
sig av sina erfarenheter genom Internet av hur ångesten lättar
när man skär sig (Lagerblad 2003:10:08, Svenska Dagbladet).
Socialstyrelsen nämner också att självskadebeteende skulle
kunna ses som "ett uttryck för ett behov att markera grupptillhörighet,
och att det för vissa flickor kan fylla samma funktion som omfattade
piercings och tatueringar" (Socialstyrelsen 2004 s.12).
Socialstyrelsen menar att självskadebeteende överlag är
mycket vanligt bland tjejer med depression (61%) och/eller ångest
(54%). Det kan också vara en del av en djupare psykologiskt störning
såsom ett drogmissbruk eller en ätstörning. Wallroth och
Åkerlund anger att självskadebeteende på olika sätt
skulle kunna ses som ett sätt att bearbeta omedvetna konflikter kring
könsorganet och menstruationen. Självskadebeteendet skulle då
kunna vara en symbolisk kastration, ett substitut för masturbation
eller menstruationen. (Wallroth & Åkerlund 2002 s.23)
2:3 Självskadebeteende och genus
Ovan har jag gått igenom de huvudsakliga bakomliggande faktorer
som teorierna kring självskadebeteende tar upp. Nedan vill jag för
att bättre förstå varför unga flickor skadar sig
själva gå igenom vissa av de nämnda bakomliggande faktorerna
och koppla dem till genusteori.
2:3:1 Våld och trauma
Cecilia Åse menar i sin avhandling Makten att se (2000) att genussystemets
första säte för kontroll och underordning är kroppen.
Maktordningen upprätthålls och legitimeras genom att innebörden
av att vara kvinna formas till att vara mindre och svagare än män.
Kvinnors mjukhet, svaghet och litenhet måste hela tiden förstås
i relation till mäns hårdhet, styrka och storhet, då
kvinnlighet per definition skapas som icke-manlighet. (Åse 2000
s.82 f). Fysisk storlek och styrka hänger också samman med
rädsla. Ingen är rädd för en kvinna, då kvinnokroppen
inte konstrueras som möjlig att inge rädsla. Detta är ett
manligt privilegium. Denna rädsla är ett centralt livsvillkor
för kvinnor. Den bottnar i faktiska erfarenheter om våld och
kroppslig sårbarhet, och begränsar dagligen kvinnors handlings-
och rörelseutrymme. (Åse 2000 s.81)
Mäns kontroll av kvinnors kroppar grundas i våld och hot om
våld. Sexualiserat våld - inklusive hoten om och rädsla
för detta våld - är avgörande för att könsmaktsordningen
upprätthålls. (Åse 2000 s.84)
Resultatet av denna praktik Åse beskriver ser vi varje dag. Amnesty
uppger att minst en kvinna av tre eller upp till en miljard kvinnor har
blivit misshandlade eller tvingade till sex under sin levnad. Vanligtvis
är förövaren en familjemedlem eller någon hon känner.
(www.amnesty.se). Det saknas systematisk forskning och tillförlitlig
statistik om våld mot kvinnor då många kvinnor anmäler
inte övergrepp de råkat ut för. Den statistik som dock
förs i Sverige, i detta fall Brottsförebyggande Rådets
preliminära statistik, visar att antalet anmälningar om grov
fridskränkning och grov kvinnofridskränkning år 2001 var
cirka 1 600 fall. År 1997 anmäldes 19 093 misshandelsbrott
mot kvinnor. När det gäller psykisk misshandel och sexuella
övergrepp finns ingen tillförlitlig statistik att hämta.
(www.kvinnofrid.se)
Ett flertal av dessa utsatta flickor och kvinnor torde vara traumatiserade
av det våld de utsatts för. Ett trauma kan framkallas av sådant
som fysisk eller psykisk misshandel, övergrepp, kränkningar,
våldtäkter eller förluster. Som vi såg ovan hade
mer än hälften av alla flickor som skadar sig själva i
Socialstyrelsens undersökning varit med om någon form av kränkning.
Trauma nämns som en av de bakomliggande faktorer som kan orsaka självskadebeteende.
Självskador skulle kunna ses som ett utlopp för de känslor
som detta våld/hot om våld framkallar. Detta är naturligtvis
riskabelt att spekulera i, men ett samband mellan mäns våld
mot unga tjejer och dessa tjejers självskadebeteende vore intressant
att vidare undersöka.
2:3:2 Kropp och symbolik
Nina Björk beskriver hur kvinnan skapas som synonym med sin kropp
i Under det rosa täcket (1996). Genom att forma och kontrollera sin
kropp vinner hon sin kvinnlighet. Kvinnan bedöms och ges status,
både av sig själv och andra, utifrån sin kropp. Kroppen
blir ett projekt under arbete. Unga tjejer invigs i genusstrukturer som
uppmuntrar dem att koncentrera sin energi på kroppens utseende och
form.
Detta ständiga kritiska samtal om kroppen nämner också
Anja Hirdman. I Tilltalande bilder (2001) visar hon hur den mediala sfären
fokuserar kvinnokroppens görbarhet långt mer nu än tidigare.
Kroppen intar en alltså säregen ställning när det
gäller skapandet av feminitet. Genom kroppslig förvandling kan
den åtråvärda identiteten som en viss sorts kvinna uppnås.
Individen övertygas om att hon, genom att kontrollera och göra
om sin kropp kan uppnå status, identitet och lycka. (A Hirdman 2001
s.202, Ambjörnsson 2004 s.158). Görbarheten går hand i
hand med naturligheten, föreställningen om att under ytan lurar
en naturlig kvinna som kan manipuleras/'göras' fram med smink och
rätt kläder. Kvinnan måste skapa denna 'naturliga' kvinnlighet,
medan männen redan är. Det gäller dock att inte manipulera
sig för mycket för att uppnå den ideala kvinnokroppen,
för då slår naturligheten över åt andra hållet,
och blir istället för tillfixat och onormalt (Ambjörnsson
2004 s.165).
Fanny Ambjörnsson beskriver den relativt nyväckta medvetenhet
om unga tjejers ofta negativa kroppsuppfattning i det omgivande samhället.
Hon menar att denna diskurs ytterligare legitimerar den kvinnliga kroppen
som ett objekt att kritisera och samtala om. (Ambjörnsson 2004 s.174).
Man kan anta att man som kvinna kan uppleva en viss kroppsalienation i
denna ovan beskrivna framställning av kvinnokroppen som ständigt
under diskussion och i förändring. Detta, att vara främmande
för sin egen kropp, beskriver Wallroth och Åkerlund (2002 s.31)
som en bakomliggande orsak till självskadebeteende. Ambjörnsson
beskriver också hur "Det var snarare regel än undantag
att höra tjejerna beklaga sig eller utrycka missnöje med sin
kroppsform" (Ambjörnsson 2004 s.172). "I intervju efter
intervju […] förklarade tjejerna att de hade dåligt självförtroende,
samt att detta har att göra med ett missnöje med kroppen och
utseendet" (Ambjörnsson 2004 s.173). Detta självförakt
anges av bl.a. Wallroth och Åkerlund som en bakomliggande orsak
till självskadebeteende. Genom att skada sig själv uttrycks
detta ovan beskrivna hat mot kroppen (och därmed också självet)
genom att kroppen som inte är till belåtelse bestraffas.
Judith Butler använder sig av termen performativitet om genus. Hon
menar att genus skapas genom våra upprepade handlingar. Vi iscensätter
vårt genus genom hur vi talar, agerar och handlar. Dessa repeterade
handlingar genuskategoriserar vi sedan av utefter en reglerad ram. Butler
menar att vi uppvisar ett konstruerat genusbeteende. En kvinna som spelar
upp sin kvinnlighet gör egentligen samma sak som man i kvinnokläder
som utför dragshow. Dragshowen är, liksom kvinnans agerande,
en ständigt pågående imitation av kvinnlighet. (Butler
1990 s. 6 ffff). Genus blir alltså något vi gör, och
kvinnlighet gör vi bland annat genom våra kroppar. Därför
blir manipuleringen av kroppen central i skapandet av genus för tonårstjejer.
Antropologen Mary Douglas förstår kroppen som en symbol för
samhället. Kroppens komplexa struktur utgör en symbolkälla
för samhällets alla komplexa strukturer. De krafter och faror
som tillskrivs samhällsstrukturen reproduceras i människokroppen
i liten skala (Douglas 1997 s.164). Utifrån detta kan man förstå
Mary Piphers exempel på hur självskärande blir ett uttryck
och en metafor för samhället. Kulturen uppmuntrar kroppslig
manipulering, som inbegriper många smärtsamma element såsom
bantning, trimmning av hår och i vissa fall plastikkirurgi. En ung
tjej som skär sig kan t.ex. vilja uttrycka: 'Jag gör det samhället
säger åt mig att göra' eller 'Jag går till ännu
större ytterligheter än samhället ber mig att göra'.
Andra tolkningar skulle kunna vara 'Hindra mig från att göra
mig illa på det sätt som samhället försöker
få mig till' eller 'Jag ska göra mig själv mer illa än
samhället kan göra'. (Pipher 1994 s.177)
2:3:3 Aggressivitet och affektregulation
Samuelsson noterar att det främst är kvinnor som har problem
med att verbalt uttrycka ångest, aggressivitet och känslomässiga
behov. Då de är i behov av affektregulation, att reglera dessa
känslor, faller de också lättare in i självskadebeteende.
(Samuelsson 2001 s.451). Hur denna känslomässiga problematik
är genusbunden kan förstås genom Fanny Ambjörnssons
resonemang om känslostrukturer. Ambjörnsson beskriver hur problematiskt
det är att visa ilska och aggression för de gymnasietjejer hon
studerat i sin avhandling I en klass för sig (2004). Dessa tjejer
beskriver hur glädje och mjukhet ligger närmast till hands medan
att visa ilska och att sätta gränser är svårt och
otillgängligt (Ambjörnsson 2004 s.65). Ambjörnsson menar
att den normativa feminiteten visar sig som en struktur av känslor.
Dessa flickor lever med en socialt formad känsla som också
känslomässigt formar det sociala. Genom att en tjej bara uttrycker
vissa sorters känslor såsom glädje och empati i det offentliga
rummet betraktas hon som kvinnlig. Iscensättandet av den normativa
feminiteten blir således ett införlivande och ett förkroppsligande
av vissa känslostrukturer som bl.a. gör det svårt att
visa aggressivitet. (Ambjörnsson 2004 s.98 f)
Wallroth och Åkerlund beskriver att en funktion av självskadande
för utövarna är "Att få utlopp för aggressivitet
mot objektet eller självet" (Wallroth & Åkerlund 2002
s.62). Dessa unga tjejer som uppmanas att inte uttrycka aggressivitet
i det offentliga rummet tar alltså ut sin aggressiviteten på
sin egen bekostnad genom att skada den egna kroppen.
Hur kan då detta att kvinnor konstrueras som icke-aggressiva förstås?
Yvonne Hirdman menar att den normativa feminitetens känslostruktur
som skapar tjejer som glada, mjuka och icke-aggressiva alltid skapas i
relation till den normativa manligheten. Då mannen konstrueras som
aggressiv, osårbar och hård blir, enligt isärhållandets
princip, kvinnan per definition icke-aggressiv, sårbar och mjuk
(Y Hirdman 2001 s.36).
2:3:4 Smitta och identitet
Ambjörnsson beskriver hur görandet av kvinnokroppen sker i en
homosocial miljö, hur man som tjej tillsammans med tjejkompisarna
delar erfarenheter, hjälper varandra och tillsammans lär sig
görandets praktik (Ambjörnsson 2004 s.167). Genom detta vill
jag förstå självskadebeteendets tendens att 'smitta'.
Att en klasskamrat eller chatkompis berättar att smärtan inombords
kan lätta genom att man skadar sig själv kan vara startskottet
för att hamna i ett självskadebeteende. Kroppen upplevs och
beskrivs som görbar och detta görande lärs vidare i den
homosociala gemenskapen. Då självskador tycks vara en effektiv
strategi att bekämpa inre smärta med är det också
troligt att unga tjejer delar med sig av denna strategi till andra tjejer.
Om dessa tjejer i sin tur börjar praktisera självskador kan
man uttrycka det som att beteendet har 'smittat'.
Socialstyrelsen nämner att självskadebeteende kan förstås
som ett sätt att markera grupptillhörighet. Detta sätt
att skapa identitet kan möjligen förstås utifrån
att kvinnan identifieras utifrån den egna kroppen. Ambjörnsson
beskriver hur utformandet av den egna kroppen kan komma att utgöra
en alltmer central del av identiteten och jag- upplevelsen i ett samhälle
en konsumistisk inställning till allt ifrån kunskap till stilar
och värderingar härskar (Ambjörnsson 2004 s.157 f). Om
det inre är sargat och smärtsamt kan tillfogandet av motsvarande
skador på kroppen bidra till en känsla av enhet med kropp och
själ.
2:3:5 Samhälle och själv
Mary Pipher visar i sin bok Rädda Ofelia (1996) hur det omgivande
samhället påverkar tonårsflickors 'själv'. Hennes
teoretiska utgångspunkt för en genusförståelse av
självskadebeteende rör sig kring något hon kallar 'det
sanna självet'. Pipher menar att unga tjejer utsätts för
press att utplåna sitt sanna själv då de ställs
inför valet att vara sanna och ärliga mot sig själva eller
att bli älskade av omgivningen. Om valet faller på omgivningens
kärlek förloras flickans sanna jag, eftersom det omgivande genussystemet
bara tillåter att ett begränsat antal tankar, känslor
och beteenden uttryck i det offentliga rummet . Detta internaliseras av
den unga tjejen på så sätt att hon börjar förneka
det som inte tolereras, exempelvis ilska och aggression. Då det
'sanna självet' överges tar ett 'falskt själv' över,
som är beroende av bekräftelse och kärlek från omgivningen.
(Pipher 1994 s.37). Även Wallroth och Åkerlund använder
sig av terminologin sant och falskt själv. De noterar att en person
som lever med ett falskt själv har en ständig känsla av
tomhet och inre död. Självskärandet och den påföljande
blödningen kan bli ett sätt känna sig levande igen. (Wallroth
& Åkerlund 2002 s.41)
Pipher beskriver hur unga tjejer tvingas gå igenom en process av
klyvning från samhällets sida:
När flickor kommer in i puberteten utsätts de för en oerhörd
press från omvärlden att utveckla ett falskt själv. Pressen
kommer från skolan, tidningar, musik, TV, reklam och film men också
från kamraterna. Flickor kan vara sanna mot sig själva och
riskera att bli övergivna av sina kamrater eller de kan avvisa sitt
sanna själv och bli socialt accepterade. (Pipher 1994 s.39)
Om dessa tjejer tillfullo accepterar samhällets definitioner av
kvinnlighet och anpassar sig efter förväntningarna är det
liktydigt med att de ger upp sitt sanna själv. Med Simone de Beauvoirs
ord kan man säga att den unga tjejen inser att hon måste göra
sig till objekt för att behaga, och utifrån detta får
hon svårare och svårare att bekräfta sig som subjekt
(Beauvoir 2002 [1949] s.336 f). Denna träning i kvinnlighet innebär
att ständigt att vara kontrollerad och ständigt på sin
vakt gällande omgivningens bedömningar utifrån kroppen
och känslouttryck. De unga tjejerna skapar sig själva som de
kvinnor de förväntas bli på bekostnad av deras egen helhet.
De tankar och känslor som inte föreskrivs av genussystemet får
inget uttryck. Pipher beskriver grunden för självkänsla
som en acceptans för alla tankar och känslor som sina egna.
Då denna acceptans nekas de unga tjejerna försvåras deras
möjligheter att skaffa sig ett bra självförtroende. (Pipher
1994 s.39)
Pipher beskriver fyra huvudsakliga strategier för de unga tjejerna
att tillgripa då de utsätts ovan beskrivna press från
omgivningen; anpassa sig, dra sig undan, depression eller ilska (Pipher
1994 s.45). Vad gäller depression kan den visa sig på många
sätt, bl.a. genom självsvält, olika typer av missbruk eller
promiskuitet. Vilka yttre uttryck depressionen än tar innebär
den, enligt Pipher, att den unga kvinnan sörjer sin förlorade
identitet, sitt sanna jag. (Pipher 1994 s.167)
Utifrån Piphers ovanstående teorier förstår jag
självskadebeteende som ett av många symptom på uppoffrandet
av det sanna självet till förmån för en normativ
kvinnlighet. Detta, att bli inlemmad som kvinna i genussystemet påverkar
unga tjejers psyke destruktivt, saknas i redovisningen självskadebeteendets
bakomliggande orsaker.
3 DISKUSSION
3:1 Sammanfattning
I uppsatsen har jag gått igenom relevant svensk litteratur som tar
upp självskadebeteende och analyserat synen på bakomliggande
faktorer samt huruvida någon genusförståelse förekommer.
I de fall ett genusperspektiv nämns görs det i förbigående,
och inget försök till analys görs varför det är
så stor majoritet tjejer som skadar sig själva.
Jag har med hjälp av Cecilia Åses teorier kring mäns våld
mot kvinnor kopplat ihop detta med unga tjejers självskadebeteende.
Jag resonerar så att kvinnor utsätts för våld inom
genussystemet, våld framkallar trauma, trauma är en bakomliggande
orsak för självskadebeteende. Dessa samband vore intressanta
att vidare utreda ur ett genusperspektiv.
Utifrån Fanny Ambjörnssons, Anja Hirdmans och Nina Björks
syn på den kvinnliga kroppens görbarhet har jag valt att se
självskadebeteende. Genom kroppslig förvandling och kontroll
kan identitet, status, och lycka uppnås. Genom att manipulera kroppen
på det sätt som självskadande innebär kan också
sådant som kontroll över känslor, utlopp för aggression
samt en känsla av att vara levande erhållas.
I uppsatsen har jag visat hur våra känslostrukturer är
beroende av genussystemet genom att använda Ambjörnssons och
Piphers resonemang om känslor som inte får uttryckas i det
offentliga rummet. Den normativa feminiteten begränsar till och med
vårt känsloliv. Iscensättandet av den normativa feminiteten
blir ett införlivande och ett förkroppsligande av känslostrukturer
som utelämnar möjligheten att uttrycka aggressivitet. Unga tjejer
tar istället ut sin aggressivitet på sina egna kroppar.
Jag har också gjort en ansats att förstå hur självskadebeteende
kan smitta genom att använda Ambjörnssons resonemang om hur
görandet av kvinnokroppen lärs vidare i den homosociala gemenskapen.
För att förstå kopplingen mellan samhälle och psyke
har jag använt mig av Mary Piphers teorier kring hur unga tjejer
tvingas utplåna sitt sanna själv då de inlemmas i genussystemet
som kvinnor. Detta leder till ett konstruerat falskt jag som är beroende
av omgivningens bekräftelse och ett förlorat självförtroende,
samt i vissa fall till depression som bland annat yttrar sig i självskador.
Jag hoppas här ha kunnat visa hur självskadebeteende kan förstås
med hjälp av ett genusperspektiv. Jag tycker mig också ha visat
att självskadebeteende kan vara ett symptom på att det är
destruktivt och skadligt för unga tjejer att inlemmas i genussystemet.
De olika kapitlen i uppsatsen visar var för sig hur olika teorier
kan appliceras på förståelsen av självskadebeteende,
men en större bild växer också fram: unga kvinnor är
i akut behov av att få uttrycka känslor som genussystemet förbjuder
dem att uttrycka. Affektregulation är något unga kvinnor är
i behov av då genussystemet traumatiserar dem och stympar deras
känsloliv. Då genussystemet uppmanar dem att manipulera sina
kroppar för att uppnå lycka är det just det de gör
genom att skada sig själva.
3:2 En heterogen grupp?
Gruppen av självskadande tjejer beskrivs genomgående, som jag
nämnt, som heterogen och svårfångad, med olika problembilder
och bakomliggande utlösande faktorer. Den viktigaste gemensamma nämnaren
utelämnas dock systematiskt: självskadarna har samma kön
och de utsätts för likartad press att inlemmas i genussystemet
som kvinnor. Jag förstår självskadebeteende som ett av
många symptom på uppoffrandet av det sanna självet till
förmån för en normativ kvinnlighet. Kanske kan man till
och med förstå självskadebeteende som ett i grunden ganska
sunt, om än potentiellt destruktivt, sätt att reagera på
en destruktiv position i genussystemet för dessa unga tjejer. Kvinnan
skapas som glad och snäll och oförmögen att släppa
ut ilska i det offentliga rummet. På så sätt kringskärs
hennes möjligheter till att få utlopp för sin ångest
och sitt raseri. Att då använda sig av använda skadandet
av sin egen (görbara) kropp som copingstrategi för att få
utlopp för aggressionen kanske till och med kan vara en räddning,
ett mer konstruktivt sätt än andra som står till buds.
Affektregulatorer är nödvändiga och självskador är
en effektiv sådan. Så länge unga tjejer inte tillåts
uttrycka sin ilska och aggression i det offentliga rummet, och så
länge den kvinnliga kroppen skapas som görbar är det min
fulla övertygelse att vi kommer se kvinnor i alla åldrar med
armarna randiga av ärr.
3:3 Hur har det blivit så här?
Ökningen av självskadebeteende hos unga tjejer de senaste tjugo
åren nämns av flera av mina källor (Samuelsson 2001 s.453,
Socialstyrelsen 2004 s.6). Mary Pipher nämner att hon då hon
började som terapeut träffade hon aldrig någon klient
som hade skadat sig själv. Nu är detta vanligt bland de patienter
som är tonårsflickor (Pipher 1994 s.176). Fenomenet självskadebeteende
tycks ha uppstått spontant och oberoende av varandra hos ett stort
antal individer. Hur har det då blivit så?
Jag tänker mig att ökningen kan förstås som ett svar
på en mängd saker som har att göra med hur unga tjejer
konstrueras till kvinnor i det rådande genussystemet, såsom
t.ex. den ökade fokuseringen på att kvinnors kroppar skapas
som görbara och en ständigt ökande sexualisering. Då
unga kvinnor till stor del likställs med sin kropp är det inte
konstigt att kroppen blir problematisk och måste hanteras på
olika sätt.
Man skulle också kunna tänka sig att, som Ambjörnsson
beskriver, utformandet av den egna kroppen utgör en alltmer central
del av identiteten och jag-upplevelsen i ett samhälle en konsumistisk
inställning till allt ifrån kunskap till stilar och värderingar
härskar. Att skada kroppen för att frammana yttre smärta
kan vara en hjälp att identifiera sig med sin inre smärta: jag
är en person som mår så dåligt att jag måste
skära mig själv.
Den statistiska ökningen kan också bero på att det inte
funnits en medvetenhet om problemet inom vården fram tills för
bara några år sedan. Självskadebeteende kan ha förkommit
i alla tider, utan att någon statistik förts då problemet
inte tidigare uppmärksammats.
3:4 Några avslutande ord
I denna uppsats hoppas jag ha gett läsaren bättre förståelse
för de unga tjejer som mår dåligt och sitter på
akuten med sönderskurna handleder. De som tar ut sin aggression på
sig själva istället för att sparka sönder en busskur
och därmed inte gör någon annan än sig själv
förnär. De där tjejerna vars destruktivitet så länge
tigits ihjäl. De som är var tredje flicka i femtonårsåldern
i Västra Götalandsregionen.
Den här b-uppsatsen är ett försök att applicera genusteorier
på några av de många aspekter som finns på självskadebeteende.
Jag kan inte belägga något fullt ut i denna begränsade
uppsats. Däremot hoppas jag ha visat att det är möjligt
och önskvärt, ja till och med nödvändigt, att använda
sig av ett genusperspektiv för att kunna hitta verksamma strategier
för att hjälpa och stötta de unga tjejer som hamnar i ett
självskadebeteende.
Den inre smärta, som till exempel inlemmandet i genussystemet kan
ha gett upphov till, är möjlig att kontrollera och bota genom
att lära sig att bearbeta genom att tala och tänka istället
för att straffa sig själv. Skärandet blir ett sätt
att uttrycka smärta, då ord skulle kunna ha gjort detsamma.
I och med ständiga nedskärningar på skolsjukvård
och ungdomsmottagningar minskar de unga självskadande tjejernas möjligheter
att få uttrycka sin smärta i ord. Eftersom dessa tjejer bara
har sönder sig själva, och inte besvärar någon annan
än de själva tycks inte heller intresset för ökade
politiska åtgärder öka. Socialstyrelsens skrivelse är
ett steg mot någon form av åtgärdspaket. Att detta åtgärdspaket
bör vara genomsyrat av en genusförståelse bör vara
en självklarhet. Jag hoppas att det blir så.
4 KÄLLFÖRTECKNING
4:1 Litteraturlista
Ambjörnsson Fanny, 2004, I en klass för sig. Genus, klass och
sexualitet bland gymnasietjejer, Ordfront förlag, Stockholm
de Beauvoir Simone, 2002 [1949], Det andra könet (övers. A
Gomblos-Inczèdy & Å Moberg), Norstedts Förlag, Stockholm
Björk Nina, 1996, Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens
vara och feministiska strategier, Wahlström & Wistrand, Stockholm
Butler Judith, 1990, Gender trouble : feminism and the subversion of
identity, Routledge,
New York
Douglas Mary, 1997, Renhet och fara. En analys av begreppen orenande
och tabu, Nya Doxa, Nora
Favazza Armando, 1996, Bodies under siege; selfmutilation and body modification
in culture and psychiatry (2:a upplagan), John Hopkins University Press,
Baltimore
Hirdman Anja, 2001, Tilltalande bilder. Genus, sexualitet och publiksyn
i Veckorevyn och Fib aktuellt , Atlas, Stockholm
Hirdman Yvonne, 2001, Genus. Om det stabilas föränderliga former,
Liber, Malmö
Pipher Mary, 1994, Rädda Ofelia. Vägen till kvinnlig självkänsla,
Forum, Stockholm 1997
Samuelsson Margareta, 2001, ”Självskadebeteende ett fenomen
hos tonårsflickor -en litteraturgenomgång över bakomliggande
faktorer” ur Socialmedicinsk Tidskrift 2001:5
Socialstyrelsen, 2004, Flickor som skadar sig själva. En kartläggning
av problemets omfattning och karaktär, Socialstyrelsen
Wallroth Per och Åkerlund Susanna, 2002, Hål i huden - flickor
som skär sig, Svenska föreningen för psykisk hälsa,
Stockholm
Åse Cecilia, 2000, Makten att se. Om kropp och kvinnlighet i lagens
namn, Liber, Malmö
4:2 Övriga källor
Anna Lagerblad, 2003, ”Självskadare är inte av en och
samma sort”, Svenska Dagbladet 2003:10:08
http://www1.vgregion.se/skas/Bup_info.htm
2004-05-23
http://www2.amnesty.se/svaw.nsf
2004-05-12
http://www.bra.se 2004-05-23
http://www.kvinnofrid.se/fr_statistik.html
2004-05-12
|